Det är egentligen en rimlig ordning: precisera vad jobbet kräver och välj sedan den person som bäst motsvarar kraven. 

Dock kan den här typen av kravspecifikationer lätt bli långa önskelistor, som ingen av de faktiskt existerande kandidaterna kan svara mot. Ett litet roande exempel är den ledare i Aftonbladet härförleden, som först konstaterade att inget av de vanligast förekommande namnen i personspekulationerna räcker till, och sedan att man egentligen inte hade någon egen kandidat – gissningsvis därför att man inte lyckats hitta någon som svarade mot de krav man själv ställde upp. 

Och det är utgångsläget: det sitter ingen fullständigt fantastisk okänd frälsare någonstans ute i landet och bara väntar på att bli upptäckt. De personer som kan komma i fråga är kända; de måste sökas i en krets personer som har flera års erfarenheter av politiskt arbete på ledande nivåer. Det låter säga sig att det behövs ”förnyelse”, men en person utan kunskap om det politiska hantverket, hur partiet fungerar och hur man hanterar media – den personen är bortspelad inom ett halvår. 
Det finns heller ingen frälsare att hämta i denna grupp redan kända personer – och det är orimligt att förvänta sig det. Det är bara att se på den lista med krav som från olika håll riktas mot den nya ordföranden för att inse att ingen kan fylla allihop. Det betyder inte att kraven i sig själva är orimliga; det säger snarare att kraven i dag faktiskt är så mångskiftande att en ensam person inte kan fylla allihop. 

Så det reser frågan om valet av partiledare kan inskränkas till att handla om en enda person eller om det ska utvidgas till att handla om fler personer. 

Idén om ett delat partiordförandeskap har skymtat i debatten, men det skapar problem med hur delningen ska göras – och uppenbara risker för revirkonflikter. Det delade språkrörsansvaret i miljöpartiet åberopas ibland som exempel på att det visst är möjligt med två ledare, men sanningen är nog att det långt ifrån alltid varit konfliktfritt – och att det oftast handlat om att ett språkrör tagit kommandot på det andras bekostnad. 

Snarare är det rimligt att i dag se partiledarskapet som ett lagarbete: det är ett antal olika funktioner som ska fyllas, funktioner med olika kravprofil – och som en enda person omöjligt kan räcka till för, allra minst tidsmässigt. I praktiken har det länge funnits en sådan uppdelning mellan partiordförande och partisekreterare, och under den gången mandatperioden har det varit Thomas Östros långt mer än Mona Sahlin som varit ordförande för den ekonomiska delen av partiets politik. 
Det kan vara dags att dra mer formaliserade slutsatser av detta. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hör rapporter om tvärilsken vårdpersonal, som undrar hur ledningen kunnat missa att se det här i god tid. Och det är helt klart att landstingets ledning måste ta på sig skulden både för att ha lagt en överoptimistisk budget och för att inte i tid...

Och så gick igår debatten av stapeln. Hur gick det? Jag tror att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson blev tämligen besvikna över utfallet. Den var nämligen nästan extremt lugn och stilla. Åkesson försökte så gott han kunde att demonisera just isla...

Raden står som titel och motto för det första försöket att ge ut en samlad bild av finländska kvinnors lyrik genom tiderna. Märta Tikkanen och Tua Forsström ansvarar för urvalet till den antologi som Bra Lyrik publicerade 1984 och som sedan En bok fö...

Till det kommer en offentlighet i form av många medier som inte beskriver saker som de är. Bland det senare finns att landet har svåra ekonomiska problem. Vissa medier visar en sned bild av verkligheten som förstärker vissa gruppers felaktiga bild av...