Det är egentligen en rimlig ordning: precisera vad jobbet kräver och välj sedan den person som bäst motsvarar kraven. 

Dock kan den här typen av kravspecifikationer lätt bli långa önskelistor, som ingen av de faktiskt existerande kandidaterna kan svara mot. Ett litet roande exempel är den ledare i Aftonbladet härförleden, som först konstaterade att inget av de vanligast förekommande namnen i personspekulationerna räcker till, och sedan att man egentligen inte hade någon egen kandidat – gissningsvis därför att man inte lyckats hitta någon som svarade mot de krav man själv ställde upp. 

Och det är utgångsläget: det sitter ingen fullständigt fantastisk okänd frälsare någonstans ute i landet och bara väntar på att bli upptäckt. De personer som kan komma i fråga är kända; de måste sökas i en krets personer som har flera års erfarenheter av politiskt arbete på ledande nivåer. Det låter säga sig att det behövs ”förnyelse”, men en person utan kunskap om det politiska hantverket, hur partiet fungerar och hur man hanterar media – den personen är bortspelad inom ett halvår. 
Det finns heller ingen frälsare att hämta i denna grupp redan kända personer – och det är orimligt att förvänta sig det. Det är bara att se på den lista med krav som från olika håll riktas mot den nya ordföranden för att inse att ingen kan fylla allihop. Det betyder inte att kraven i sig själva är orimliga; det säger snarare att kraven i dag faktiskt är så mångskiftande att en ensam person inte kan fylla allihop. 

Så det reser frågan om valet av partiledare kan inskränkas till att handla om en enda person eller om det ska utvidgas till att handla om fler personer. 

Idén om ett delat partiordförandeskap har skymtat i debatten, men det skapar problem med hur delningen ska göras – och uppenbara risker för revirkonflikter. Det delade språkrörsansvaret i miljöpartiet åberopas ibland som exempel på att det visst är möjligt med två ledare, men sanningen är nog att det långt ifrån alltid varit konfliktfritt – och att det oftast handlat om att ett språkrör tagit kommandot på det andras bekostnad. 

Snarare är det rimligt att i dag se partiledarskapet som ett lagarbete: det är ett antal olika funktioner som ska fyllas, funktioner med olika kravprofil – och som en enda person omöjligt kan räcka till för, allra minst tidsmässigt. I praktiken har det länge funnits en sådan uppdelning mellan partiordförande och partisekreterare, och under den gången mandatperioden har det varit Thomas Östros långt mer än Mona Sahlin som varit ordförande för den ekonomiska delen av partiets politik. 
Det kan vara dags att dra mer formaliserade slutsatser av detta. 

Jag hör rapporter om tvärilsken vårdpersonal, som undrar hur ledningen kunnat missa att se det här i god tid. 
Och det är helt klart att landstingets ledning måste ta på sig skulden både för att ha lagt en överoptimistisk budget och för att inte i tid ha sett vartåt det barkade. Att gå ut och tala om ”undantagstillstånd” är inte bra - det ger en känsla av att totalt kaos har utbrutit. 
Oppositionen firar triumfer. Men det är sannerligen ytliga triumfer. De strukturella svårigheterna i länet kan man trots allt inte blunda för: En gammal befolkning i ett län med stora avstånd, växande vårdbehov men minskande skatteintäkter. I längden är detta svårt att få att gå ihop, särskilt som motståndet mot att minska antalet lasarett är kompakt. På dessa punkter är populismen lika väl företrädd på oppositionens som den rödgröna majoritetens sida. 
Men det är på flera områden som underskotten genererats: Kostnaderna för specialistvård och läkemedel ökade kraftigt; effekter av besparingar blev inte så stora som var tänkt och, för det tredje, har det så kallade Hälsovalet blivit mycket dyrare än vad någon trott. 
Och den sista punkten är intressant. Ansvaret för införandet av fritt vårdval i Sverige ligger verkligen inte på landstinget Dalarna, det är usel regeringspolitik. Riksdagen beslutade för något år sedan att fritt vårdval ska införas i hela landet. 
Vad innebär det? Det innebär att om ett privat företag uppfyller de fastslagna kriterierna så är det bara att köra igång verksamheten. Etableringsrätten är fri. Eländet med det har, särskilt i Stockholm, varit att vårdcentraler öppnas där det finns lönsamma patienter men får det tuffare i utsatta områden. Men när nya, privata vårdcentraler öppnas och folk listar sig där, ja då blir det överkapacitet på andra ställen. Och det kostar. Valfrihet och marknad har också sina kostnader, vilket lätt glöms bort. 
Om det är så att Hälsovalet är en av de viktigaste orsakerna till underskotten vore det klädsamt om de borgerliga oppositionspolitikerna i länet inte var lika skadeglada: Ty den reformen är en borgerlig reform på riksplanet. Också de uteblivna pengarna från kömiljarden - landstinget Dalarna hade räknat med att få en del av dem - är givetvis lättast att erhålla för rika landsting som har råd att satsa. 
Ingalill Persson får stå ut med rättmätig kritik i dessa dagar. Men hon ska också ha en eloge för att hon inte ställt upp på de borgerliga vindar som vill göra så mycket marknad av vården som det bara går. 
Så skruva ner krisretoriken, den är inte bra för någon, och arbeta metodiskt och konstruktivt med att lösa problemen. Det gäller även oppositionen. 

Och så gick igår debatten av stapeln. Hur gick det? Jag tror att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson blev tämligen besvikna över utfallet. Den var nämligen nästan extremt lugn och stilla. Åkesson försökte så gott han kunde att demonisera just islam, men på något sätt föll det platt till marken. Resultatet blev istället en samling mot extremism från alla de övriga partierna. I den meningen kan man faktiskt säga att Etablissemanget vann. 
Men där fanns ett problem. Det de övriga partierna slöt upp kring var ett slags liberalt credo: För det öppna samhället och för tolerans. Ingen ville se de explosiva processer som sedan länge slungar våra samhällen mot större terror-risk: Snabbt växande sociala klyftor i Sverige och alla andra länder, och en global situation där imperialismen göder irrationella motreaktioner i form av våld och terror. Att debattera terror utan att diskutera sociala problem och en värld som i tio års tid - i Irak och Afghanistan liksom i Kaukasien - präglats av svåra stormaktsövergrepp är inte rimligt. Exempelvis är det ju helt klart att risken för terrordåd i Sverige ökat dramatiskt sedan svensk trupp numera finns i Afghanistan. 
Sverigedemokraterna förlorade debatten igår, men den allmänt hållna liberalism som vann blundade för avgörande problem som SD överhuvudtaget inte förstår sig på. 

Raden står som titel och motto för det första försöket att ge ut en samlad bild av finländska kvinnors lyrik genom tiderna. Märta Tikkanen och Tua Forsström ansvarar för urvalet till den antologi som Bra Lyrik publicerade 1984 och som sedan En bok för alla (www.ebfa.se) i sin folkbildargärning gav ut i en ny upplaga 1995. 

Läsfrämjande och antologier förknippas starkt med EBFA allt sedan starten 1976. Nu har som bekant den verksamheten kraftigt decimerats genom den moderata alliansregeringens strypning av kulturell demokrati. Slut med samlingsverk om kärlek, revolt, Dalarna och nobellister. 
Mellan ryggens hårda pärmar i den finska antologin ryms närmare 200 dikter skrivna av 73 författar: Äldst Pali-Maja född 1784, yngst Anne Hänninen född 1958. 

Att jag vurmar för lyrik kan knappast undgå den som läser mina krönikor och det var just fjolårets sista Läslust som fick en läsenär att knacka på dörren och gentilt vänskapsdränka mig i berusningsmedlet poesi. En annan vän på Facebook frågar försynt om han inte kan blanda Aspenström med Alvedon. Kanske något för Werners litterära sällskap i Smedjebacken att lobba för? Göra verklighet av Lars Forssells uppmaning till apoteken att sälja poesi över disk. Hör även med traktens florist! 

Antologi? Ja, härleder vi ordet hamnar vi som så ofta i Grekland. Antologi betyder samlingsverk och ursprungligen anthos, det vill säga blomma. Tänk på en blomsterbukett, likheten med en lyriksamling är slående. 
På bibliotekens (s)-hylla – det finns en sådan oavsett politiskt styrelse i hemkommunen och böckerna där har inget med partipolitik att göra – placeras lyriska samlingsverk eller novellsamlingar skrivna av flera olika författare. Fast visst vore det intressant att där mitt i biblioteket hitta socialdemokraterna Peter Hultqvist, Carin Jämtin och Bodil Hansson med hyllsignaturiskt (s)-tillägg. 

Den sistnämnda i ovanstående röda bukett är nyutnämnd partiombudsman i Västernorrland och jag minns våra fina läsupplevelser i samband med LOs ombudsmannautbildning på Brunnsvik 2007-2008. Hon liksom de övriga i funktionärsutbildningen fick då bland annat möta Göran Greider och hans antologi ”Bakom TV´n ändrades ljuset”. 

Till det kommer en offentlighet i form av många medier som inte beskriver saker som de är. Bland det senare finns att landet har svåra ekonomiska problem. 
Vissa medier visar en sned bild av verkligheten som förstärker vissa gruppers felaktiga bild av USA. Konkret handlar det om radiostationer och tv-stationer som är högervridna partimedier i republikanernas tjänst. 
När landet skulle behöva högre skattintäkter genom att de rikaste betalar mer så att investeringar kan göras pläderas det i dessa medier för sänkning av redan låga skatter. Obalanserna i USAs ekonomi tilltar då. 
Landet kan egentligen inte bära en så stor militärapparat som det har. Men denna statliga utgift vill högerkrafterna inte skära ned. 
Det är denna politiska miljö demokraten Barack Obama verkar i. Obama har sedan han valdes tappat stöd. 
Obamas motståndare, med skev bild av landets behov av investeringar, offentlig välfärd och skattehöjningar, mobiliserade med sjukvårdsreformen som främsta objekt för sitt ursinne. De motsatte sig den typ av offentlig sjukvårdsinrättning andra västliga demokratier har. 
I ett par tal, det senaste för ett dygn sedan till nationen, har Obama dock lyckats öka sin popularitet. Detta trots att hans motståndare nyss i val stärkt sin ställning i kongressen med majoritet i ena kammaren. 
Priset Obama fått betala är att tillmötesgå motståndarna till höger och frångå den politik USA skulle behöva. Bland annat lägre militärutgifter, högre skatter för rika och på drivmedel, fler offentliga investeringar, utbyggd offentliga välfärd. 
Istället har han delvis anammat den politik högerkrafterna förordar, som är ungefär motsatsen: orimligt höga militärkostnader, låga skatter, för litet underhåll av järnvägar, vägar med mera. 
Med kompromissen ökar president Obama emellertid sina chanser att bli omvald. Som mittenplacerad kan ingen republikan vinna över honom 2012. Amerikaner till vänster och vi i omvärlden får väl vara glada så länge en demokrat i vita huset för en halvrepublikansk politik och inte en republikan för en helrepublikansk politik.